M A L I N L I D M A N

Kategori: ♡ Familjeliv

Byta bloggportal?

Godmorgon! Här sitter jag med mina vindruvor, skål med kokosyoghurt (mums!) och te med tända ljus samt youtube i bakgrunden. Igår kom vi hem från en helg hos mina svärföräldrar så det blev tacotisdag, haha, och sedan paradise hotel samt ung och bortskämd innan sängen kallade. Idag har jag hunnit vara ute på en snabb promenad då det är minusgrader sedan påbörjat städning och förberett för att fota izabellas nyaste presenter! Intressant va? Hon blir verkligen bortskämd av ALLA, vår guldklimp. Som rubriken lyder går tankarna i att eventuellt flytta bloggen till en annan portal och då har jag hört mycket bra om både nouw och devote så vi får se! Nu ska jag ta tillvara på solljuset, kramis.

Bvc, äventyr och trötthet.

shoes, fashion, and heels-bildfebruary-bildmakeup, lipstick, and mac-bild
fashion, jeans, and style-bildcoffee, flowers, and spring-bildflowers, pink, and rose-bild

Hello february! Det känns i hela kroppen att våren är påväg och jag längtar tills snön börjar blekna bort och bomberjackorna samt solglasögonen åker fram. Som rubriken lyder har vi varit hos BVC idag med lillan som idag blev hela 2 veckor! Hon har gått upp i vikt och allt ser bra ut samt fick vi ett tips på en salva att smörja in henne med om huden blir irriterad och jag passade på att springa in på rusta för att köpa en ny handtvål vilket blev en ny med doft av ananas! Fräscht och vårigt. Igår hände mycket som bland annat att vi fick besök av bellas farmor och två farbröder varav en av dem fick körkort igår, såå kul. Vi var även på familjens hus för att fastställa faderskapet så nu har hon inte endast en pappa utan en pappa på papper, haha! En pappa med två jobberbjudanden på två dygn, wiho. 

Vid middag åkte vi till skellefteå med systeryster olivia där vi träffade saknade kompisar och åt på max. Det var en lugn liten flicka som sov igenom i princip hela resan och kikade några få gånger på alla som ville hälsa på henne, tur att vår bebis älskar att åka bil! Det var endast under tiden som vi alla åt som hon kände för att vakna och då blev det blöjbyte. Vi kom hem närmare 12-slaget och trots att jag halvsov i bilen hem så fick jag ny energi väl hemma i sängen så jag passade på att "busa" med bella och låta henne träna nacken smått, vilket hon gör galanta framsteg med. När jag håller henne mot bröstet så försöker hon helatiden att hålla upp nacken och titta upp mot mig. Det är så mysigt att få följa med i hennes framsteg och trots att hon mest sover igenom dagarna så består all vaken tid av framsteg! Stoltare mamma får man leta efter, även tröttare - haha. Jag var såå trött imorse när alarmet ringde att jag trodde det var en dröm. Att komma iväg till ett möte eller någonstans med en nyfödd är inte en lek! Oftast slutar det med att hon bajsar eller blir hungrig precis när man tänker att allt är klart för att åka och då är det bara att klä av henne igen eller sätta sig och amma helt enkelt. Imorgon har vi inget planerat vad jag vet så det blir den vardagliga promenaden och jag ska fixa med brev samt städa - en lugn och effektiv torsdag hoppas vi på. Nu ska jag fortsätta kika efter en ny handväska samt snygg vårbomberjacka! Glöm inte att tävlingen där jag tillsammans med företaget twistshake lottar ut en valfri nappflaska med tillbehör pågår på min instagram (@malinlidman) och att varje kommentar räknas.

5 saker som hände efter förlossningen

 Jag insåg att det inte var ett torrt skämt med att föräldralivet innebar icke befintliga sovmorgnar..


 Jag hade hört skräckhistorier om hur det skulle kännas att göra sina behov efteråt - vilket inte stämde i mitt fall, tack för det! 


Jag fasade inför min första promenad med henne i vagnen och fick panik av att tänka på det. Nu är jag ute varje dag ca 1h mer eller mindre och älskar dessa stunder! 


 Amning innebär smärta, handdukar, inlägg i varje bh, varma duschar och en hel del hormoner - vissa positivare än andra, MEN det är såå mysigt. 


 Jag kan stolt meddela att jag får på mig mina jeans igen (!!) efter mindre än två veckor, vilken grym kropp jag har. 

 

Min förlossningsberättelse

Allt började med en flyttstädning.. Iallafall om ni frågar mig vad som var den utlösande faktorn till att det hela startade. Vi hade mer eller mindre "försökt" att få ut den lilla därinne med att dricka hallonbladste och röra mycket på oss, inte så att vi tvingade ut henne men vi ville väl mer eller mindre indikera på att hon var mer än välkommen ut. Det var en lördagkväll och R hade lagat ihop en himmelsk skagenröra som vi njöt av medan vi såg en film vid namn shutter island. Klockan blev närmare 01.00 och jag skulle gå på toa för att borsta tänderna och lägga mig i sängen då vattnet gick! Det var en otroligt häftig upplevelse som innebar både panik och lycka - för nu skulle vår lilla skatt äntligen komma ut? Eller hur?

Jag ringde förlossningen direkt efteråt och vi blev ombedda att komma in så vi båda (halvpanik) packade i det sista i BB-väskan och tankade sedan åkte vi mot sunderbyn. När vi väl var där så fick jag ligga med band runt magen och på fingret som skulle mäta bebisens hjärtslag och det gick inte att missa att hon var stressad därinne då det pendlade mellan 130-190 vilket i sin tur ledde till att vi blev bedda att promenera runt en timme för att lugna ned allt. Vid 5/6 på natten/morgonen fick vi åka hem och vila då vattnet gått men inga värkar startat - och vi fick en kontrolltid dagen efter. Dagen därpå åkte vi tillbaka men denna gång med mer packning då vi bestämt oss för att ta in på patienthotellet för att slippa köra fram och tillbaka varje dag + att jag ville ha nära till förlossningen om nu värkarna skulle sätta igång.

Inga värkar satte dock igång, och vi blev mer och mer frustrerade. En kväll blev jag helt hysteriskt ledsen och orolig över att det kändes som att hon var påväg att dö därinne av syrebrist så jag ringde förlossningen och grät varav vi fick promenera över och kolla hennes hjärtslag för att konstatera att det fanns liv - det var allt i mitt huvud. Nu hade det gått ca 3 dygn sedan vattnet gått och än inga tecken på värkar. Vi lovades en tid för igångsättning på onsdagen 07.30 och vi gick tillbaka till hotellet med hopp om att det skulle hända något. 04.10 vaknade jag av en smärta jag aldrig känt förut som höll i sig, och rätt som det var - mina värkar var igång. Jag ringde till förlossningen och berättade vad som hänt varav vi uppmanades att komma tidigare än den bokade tiden ifall smärtan skulle bli olidlig men efter en lång dusch kände jag tillslut att nu var det dags att gå. 

Vi blev inskrivna kring 07.30 varav jag kopplades upp med mätband som vid tidigare kontroller och sedan fick vi ligga där en halvtimme cirka innan sköterskan kom tillbaka och visade mig hur man använde lustgasen - då jag började få mer och mer ont. Lustgasen var verkligen min bästavän, haha! Efter några timmar blev värkarna intensivare och jag kopplades upp till dropp för att hjälpa kroppen att starta den aktiva fasen. Trots att de sista timmarna är väldigt förvirrande för mig i efterhand då allt jag i princip fokuserade på var att ta mig igen värkarna så fick jag epidural för att bedöva smärtan som lustgasen inte kom åt. Jag minns knappt någonting från detta och kan därför inte påstå att det var smärtsamt att få in nålen i ryggen eller nålen i handen - jag är vanligtvis spruträdd OCH blodrädd men där och då var värkarna för mycket för mig att fokusera på något annat. Närmare 16/17-tiden startade de riktiga värkarna, alltså krystvärkarna, och tack vare min kära sambo samt de mycket professionella sköterskorna i rummet fick jag föda ut min dotter utan komplikationer. En mycket lyckad förlossning där jag fick sys med endast ett stygn (som inte heller kändes för den delen) vilket tydligen var ovanligt för förstföderskor. 17.37 kom alltså vår skatt till jorden och det var precis som jag fått höra - att all smärta var värd den kärleken som uppstod när sköterskorna la henne på mitt bröst. Hon var så vacker. Hon var så liten. Hon var vår. 

Jag känner inte att jag behöver att gå in på detalj hur det kändes att föda ut henne men det gör ont, och det är en smärta likt ingen annan. MEN! Det är en smärta vi är skapta för att klara av och det var mycket av de som jag fått höra som i slutändan peppade mig igenom de sista värkarna innan jag hörde hennes skrik och förstod att hon var ute. Inget av detta hade gått utan min pojkvän, som satt vid mig under hela förlossningen och stöttade mig samt alla nära samt kära som hejade på oss via sociala medier! Min släkt, mina vänner, hans släkt och hans vänner. Att jag har fått vara med om denna upplevelse är jag såå glad över. Jag har fått föda en människa till denna jord och lärt känna min kropp på en helt ny nivå vilket slår allting jag tidigare upplevt med hästlängder. 

Ni får mer än gärna ställa frågor ang förlossningen, vattenavgången, hur det kändes, om det var som jag tänkt mig, vad man bör tänka på.. Jag ställer gärna upp med svar!